Min morfar och jag
Min morfar berättade alltid de bästa historierna för mig när jag var liten. Han kunde berätta om allt, gamla grannar som knockat inbrottstjuvar med kastruller, bekanta med prostataproblem eller bara hisnande berättelser från hans tid som fångvaktare på Tidholmsanstalten (som under hans tid var stället där de allra värsta och mest kriminella placerades i Sverige). Han hade ett aldrig sinande lager av historier, hälften av dem kanske bara var skrönor men det spelade liksom ingen roll. Jag minns bara att jag satt där med stora ögon och kanske ännu större öron och lyssnade när han drog igång.
Själv kom jag att tänka på en väldigt rolig historia ur mitt eget lager när jag var på ICA och köpte tops igår (ni kommer förstå referensen strax). Sin höga bisarrprocent till trots så är denna historia alltså helt sann. Det hela utspelar sig på lekis i det lilla arbetarsamhället Vinninga någongång på det tidiga nittio-talet. Min lekisledare kallar alla barn till samling för hon har "något viktigt att berätta för oss". Med en allvarlig min håller hon upp en nyckelknippa framför oss och berättar hur hon kvällen innan hade kört den ena nyckel (husnyckeln?) i örat och börjat gröpa något frenetiskt. Det hade givetvis börjat blöda som fan och hon ville därför varna oss för farligheterna med att försöka använda en nyckel som tops. Jag minns inte riktigt vad min reaktion var just då men jag måste ju ha velat köra en nyckel i örat mer än någonsin!
Dumma käring eller! Visste hon inte att man ALLTID har ett uppbunkrat lager av tops hemma. Det är lika viktiga som att ha en brandvarnare... allt för att eliminera eventuella kriser.
